Nu ska ni få följa med mig på en resa, helt vanlig för mig, men en helt knasig för alla utanför. Ni ska få följa med mig under en helt vanlig tisdag.

Jag vaknar och sneglar på klockan; attans! Sen igen! Studsar upp (eller snarare sniglar mig) ur sängen, klär på mig och släpar ut de morgontrötta pälsmonstren till bilen. Ingen bensin - inga pengar. Jippie.

Ut på E6:an i 60 km/h bakom ett fackeltåg av senila människor som uppenbarligen ärvt sitt körkort av gammelfarfar. Efter 10 vansinnesomkörningar och en rejäl utblåsning av tanken anländer jag, röd som en tomat i ansiktet, till jobbet.

Ut med hundarna, inte dra!, låser bilen, springer in på kontoret, in med hundarna, sluta bråka!, fyll på vatten, ge dem frukost, kolla mejlen...

...efter frukost 9.30

Hundarna skäller på mig, som vanligt är jag alldeles för långsam. På med koppel och ut i kylan, sluta dra!. Kissa, bajsa, nosa, jucka... ja, de vanliga rutinerna. Elvis studsar omkring helt vansinnig över att ha legat stilla (ehum) i två hela timmar. Springer in i en rosenbuskplantering och hugger tag om en tjock, taggig gren och drar för kung och fosterland. Rosenbusken hade inte en chans - den flyger upp ur jorden och får sig en rejäl luftfärd! Jord flyger och taggbeklädda grenar viner i luften, fram och tillbaka.

Jag får loss busken ur Elvis mördargrepp och trasslar ur hans öra som hade fastnat i några extra långa, onda taggar. Skäller på honom att lugna ner sig, och går iväg.

Vad nu då? Varför tar det emot? Jaha, då har Gibson fått tag om busken istället. Samma procedur där, loss ur munnen, trassla ut örat, skälla lite. Så, nu går vi!

Elvis har fått för sig att vi bor i norrland och har helt tagit på sig rollen som slädhund. Med honom i fronten, dragandes på mig och med Gibson i släptåg som morrar och busar med kopplet kände jag mig ganska liten på jorden. Gibson har ett förbluffande sätt att morra/yla/prata med öppen mun, han påminner ganska mycket om ett sjölejon faktiskt, och han spenderade resten av promenaden med att öva på denna teknik.

Pust! Resten av dagen följer i samma fotspår. När jag äntligen slutar jobbet rusar jag ut med hundarna tätt i hälarna mot bilen. Träffa Jannike ikväll och lägga spår, och tvätta också. Kör som en tokig hem, upp med hundarna, ner och slänger i en maskin, upp och hämta hundarna och ut till bilen, kör upp till surtesjön, lägger fyra korta spår, ut med hundarna på en liten promenad. De springer lösa och busar en stund. Upp för lodräta berg och ner för densamma. Man håller ju andan när de håller på, fast efter åtta timmars kontorssovande så kan jag faktiskt unna dem en rolig stund i skogen i alla fall.

Väääldigt mycket senare kastar jag in Gibson i duschen. Då har jag tvättat som en galning, lagat mat, ätit, umgåtts med jannike, gått spåren, gått promenad. När Gibson väl är färdig efter nio ryggskott och ett helt nerdränkt badrum släpps han ut i friheten (min lägenhet på 33 kvm!). Vill bara påpeka att klockan var närmare halv tolv. Då får han ett spel! Han rusar runt som en vettvilling och möblerar om hela vardagsrummet, torkar sig på tapeterna, river upp hela min säng, you name it!

Stackars Elvis som lagt sig för natten väcks upp brutalt och helt sömndrucken försöker han hänga på och fattar inte vad som händer alls. Suck!

Så jag vill bara säga till er som tycker att ni har det jobbigt ibland; SLUTA KLAGA! Det här var bara en dag i mängden av alla knäppa dagar man får uppleva om man delar sin vardag med en (eller två) portisar!

På gott och ont, kära vänner, på gott och ont...

Nyckelord: Tålamod.