It sucks. Punkt.

Känslan av att aldrig någonsin räcka till hänger över mig som en äcklig spyfärdig-känsla som vägrar försvinna. Jag är inte tillräckligt duktig på jobbet, inte tillräckligt snuskig i sängen, inte tillräckligt egagerad i hundarna, inte tillräckligt ärlig i mitt förållande, inte tillräckligt pålitlig mot mina vänner, inte tillräckligt smart för... mig själv.

Hade jag kunnat kräkas så hade jag gjort det.

Hade jag kunnat knäppa med fingrarna så att allt skulle ordna upp sig så hade jag gjort det.

Hur ska denna förbannade tid vi fått på jorden någonsin räcka till? Vad ska man prioritera och vems önskemål/krav ska gå först? Hundarna borde naturligtvis hamna högst upp på listan, men om inte jag mår bra så mår inte heller de bra.

Vill bara ha någon att klättra med. Bara åka och klättra ett par timmar, så man tillåter sig själv att glömma allt detta helvete man lever i.

Ibland har jag svårt att se om glaset är halvfullt eller halvtomt...