En viktig detalj som blev utelämnad i föregående inlägg var att efter ett par mejlkonversationer fram och tillbaka med kenneln så slutade hon att svara. Vi fortsatte att skicka mejl en tid med bilder och kort berätta hur det gick för Gibson, men utan någon som helst respons. Vi ringde ett antal gånger utan resultat, för att tillslut få informationen att Kennel Druvgården hade upphört!

Ägarinnan till kenneln gick inte heller att få tag på, inte ens som privatperson gick hon att hitta. Vi blev förbannade, hon hade i princip lurat oss!

När Gibson fyllt ett år var det dags för nästa portis att komma in i vår familj, denna gång från en underbar kennel i värmland; Kennel Aplicado. :)

Lille Elvis hade inte fått något namn när vi kontaktade kenneln och ville tinga en hanvalp. Vi fick massor av underbara valpbilder och på besöket i Kil så kände vi oss varmt välkomna och hundarna var otroliga!

Min valp, som kenneln faktiskt valde ut som förslag åt mig, fick namnet Aplicado Chuvada De Amor (portugisiska och betyder "skyfall av kärlek"). Det ösregnade den natten då de 10 valparna föddes, därför fick de alla portugisiska namn med regn i sig.

Jag bestämde mig ganska fort att min lilla valp (som var näst störst i kullen) skulle heta Elvis. Andra förslag var Alfons och Akilles, men tillslut bestämde jag mig för att Elvis passade bäst.

Vid andra besöket på kenneln så berättade vi om Gibson och hur besvikna vi blev när vi inte fick den responsen vi ville från kenneln, och hur hon sedan hade gått upp i rök. Då fick vi veta att Gibsons mamma, Tequila, hade ägts av kennel Aplicado, men på grund av ett fel på pälsen vid ögonen (pälsen växer inåt ögat och kan orsaka irritation) så rekommenderade veterinären att man inte skulle ta några valpar på henne (inget förbud alltså, utan en stark rekommendation). Aplicado valde då efter en tid att omplacera Tequila eftersom hon ändå inte kunde ingå i deras verksamhet och då träffade de ägarinnan till Druvgården. Då fanns såklart ingen kennel Druvgården och kvinnan lovade dyrt och heligt att hon inte skulle ta några valpar på Tequila utan enbart ha henne som sällskapshund.

Ett tag senare dök kennel Druvgården upp och visst var det samma Tequila som var mamma till dessa valparna. Så, i princip var det avelsförbud på Gibsons mamma, men det utfärdades aldrig något sådant utan stannade som en rekommendation. Och på grund av att det finns så fruktansvärt oärliga och falska människor som kvinnan som köpte Tequila (dessutom för en struntsumma eftersom hon inte var avelsduglig) så kom Gibson och hans syskon till. Vem vet hur många kullar hon tog på henne, men hon tjänade storkovan, den saken är säker! Jag kan bara önska att de andra kullarna och kullsyskonen mår bra och att Tequila har det bra där hon är nu, vart nu det är.

Gibson har haft en del småproblem med pälsen vid ögonen, men håller vi pälsen där kortklippt så är det inga bekymmer.

En lite rolig grej är att Elvis också är av typen vågig och inte lockig/krullig, men Elvis päls är mycket rakare och finare än Gibsons. Men enligt kunniga människor så har Gibson en mer korrekt pwd-päls än Elvis. Hårstråna ska vara lite strävare och gärna med lite vita hårstrån för de vita är ännu strävare, och detta skulle vara bättre mot vatten än Elvis fina, tunna päls som är alldeles mjuk och glansig. Har även märkt att Gibsons päls är otroligt tjock jämfört med Elvis päls!

Sedan är Gibson högre bak än fram, svansen för kort, trång bak, lång nos... detta är bara några utav utlåtandena vi fick på Gibsons första och enda utställning. Men, trots att han är en väldigt ful hund (med utställningsmått mätt) så är han för mig världens vackraste hund! Jämte Elvis då också förstås! :)

Elvis hade däremot en lite jobbigare hemresa till götet. Han var lite åksjuk, spydde ett antal gånger, kissade i bilen, kunde inte slappna av och skrek och ylade hela första timmen. Puh, där kände man sig ganska otillräcklig kan jag säga. Men, han har blivit bra trots en skakig start. Han och Gibson kommer jättebra överens nu, i början tyckte väl inte Gibson om Elvis så mycket utan tyckte mest att han var liten och besvärlig. Men skam den som ger sig, Elvis älskade Gibson från första stund och nu är de underbara ihop!

Skriver mer om Elvis i nästa inlägg, detta var mer ett tillägg till förra inlägget... om än ett långt sådant. ;)

Det är knappt så jag minns när Gibson var liten. Jag var så sugen på att skaffa hund och satt och surfade runt en kväll bland hundannonser. Vår fina schäfer Asco, som jag hade vuxit upp tillsammans med, hade gått bort för en tid sedan 12 år gammal, och nu var vi sugna på att skaffa hund igen. 

Fastnade på en annons där det var två valpar kvar till salu i en kull på 10 valpar, bägge två hundar. Fotona som låg upplagda var på två stycken svarta, valptjocka, rufsiga små valpar med vitt på bröstet och pliriga ögon. Den ena lite rufsigare än den andra, gissa vem det var? :)

Vi i familjen beslutade oss snabbt, det tog oss mindre än en timme att bestämma oss för att åka och titta (läs köpa). Valparna var redan 12 veckor och fanns i Kisa (mellan Vimmerby och Linköping). Kenneln verkade seriös, och när vi ringde och pratade med hon som ägde kennel Druvgården så kändes det helrätt. Hon berättade att samma kväll hade den ena utav valparna blivit såld så endast en utav dem fanns kvar, den rufsigaste av dem alla; Druvgårdens Wasabi (Japan-kullen). Vi tingade honom och kommande helg åkte vi för att hämta honom.

Dagarna innan hade vi funderat och funderat över namn till den nya familjemedlemmen. Det var svårt, för alla hade olika förslag och tycken. Två förslag var Isak och Goliat, men det slutade med ett utav mina senare förslag: Gibson! Tur att vi kom överrens för vi var så nära att ge upp och bli ovänner, så jobbigt var det att välja namn. :)

När helgen kom och mamma, pappa och jag satt i bilen på väg till Kisa var jag jättenervös och glad, det skulle bli så kul med en valp! Vi kom dit, hälsade på den rufsiga Wasabi med långa smala ben, spinkig kropp och fullt med bus i ögonen, föll pladask för hans charm och för hans underbara mamma Porto Lions Tequila. Hon var brun med vita tecken, stor för att vara tik och väldigt kelsjuk. Kennel-ägaren berättade att även pappan var stor, så troligtvis skulle det bli en storvuxen hund av trollet och hans syskon. Han var väldigt lockig i pälsen, och frågade (igen) om han inte var en lockig portis, eftersom vi visste efter påläsning om rasen att det finns två pälstyper; lockig och vågig. Vi ville definitivt ha en vågig, eftersom vi ansåg att den lockiga påminde för mycket om pudeln. Men hon svor dyrt och heligt att han minsann var vågig, och det stod också i hans papper. Nåväl.

Vi kontrollerade kontraktet noga, kollade att han var avmaskad och vaccinerad samma vecka, skrev på och betalade de 10.000 kronorna kontant efter kennelns önskan. Vi fick med oss ett startpaket med koppel och halsband, hundmat, leksak, hans valpfilt med doften av mamman mm.

Därefter åkte vi hem, med ett löfte om att hålla kontakten med kenneln...

Gibson var jätteduktig i bilen på väg hem till Göteborg. Han gnydde lite i början av resan, men tystnade snart och lade sig ner i baksätet. Vi stannade en gång på vägen för en kort rastning och han var så duktig. Höll sig annars hela vägen i bilen, ingen åksjuka och ingen olycka.

...Det har nu gått snart 6 år sedan vi hämtade den 12 veckor gamla Gibson. Han har varit min eviga följeslagare igenom åren. Han var med mig överallt i början, när jag läste på hundprogrammet i gymnasiet så var han med mig i skolan, jag övade massage, första hjälpen, bandageomläggningar, agility mm med honom, han åkte buss med mig var och varannan dag, han var alltid med mig hemma hos Jannike. Vi tränade våra hundar, hjälptes åt att klippa och bada dem, hade med dem till hundbutiken som Jannike och hennes syster hade ett tag. Gibson flyttade med mig till min första lägenhet, han åkte med mig i bilen på jobbet, han var med mig på kontoret på jobbet, han har flyttat igen när jag blev sambo, vi har gått valpkurser, lydnadskurser, rallylydnadskurser, dressyrkurser, vart på en utställning och på portisläger. Han har sprungit med mig när jag fått för mig att börja springa (förvisso väldigt korta perioder, men ändå!), han har helt enkelt varit underbar, och ÄR fortfarande helt underbar!

Han har aldrig skällt eller vaktat, men han pratar mycket och är en väldigt glad och positiv hund. Otrolig samarbetsvilja, men dock på hans egna villkor. Han är underbar på alla sätt och vis; snäll mot människor, inte överdrivet glad gentemot främlingar utan bara lätt nyfiken medan han fullkomligt öser kärlek över de han känner. Som en hund ska vara tycker jag! Han älskar att hitta på saker tillsammans och en stor kärlek i Gibsons liv är sand! Han fullkomligt ÄLSKAR sand! Springa i den, gräva i den, rulla sig i den... you name it! Bada har han aldrig riktigt gillat så mycket, han kan doppa tassarna om det är varmt, annars gillar han ibland att ligga och gotta sig i solen.

Han och jag har varit hos veterinären ett antal gånger för diverse saker, som sår i tassen, hotspots, ögonbesvär och en hel del annat småbesvär som jag inte lagt på minnet (alt. tryckt undan?). Vi borde fått mängdrabatt. :) Numera hatar han veterinären och blir väldigt ynklig och gömmer sig bakom mig på min besöksstol när vi är där. ^^

Kommer särskilt ihåg en gång när han hade varit hos veterinären och fått lugnande medel. Han piggnade inte riktigt till som han brukade efteråt och när vi kom hem och vi skulle upp till tredje våningen utan hiss så fick jag bära upp honom för han orkade inte ta ett enda trappsteg själv. Han sjönk bara ihop och orkade knappt hålla ögonen öppna. Kändes väldigt läskigt och när vi kom in i lägenheten så lade han sig på golvet och när jag kände på honom så slutade han att andas! Han andades inte in! Fick panik, tårarna började komma och jag pratade med honom och försökte ruska liv i honom. Detta var de längsta sekunderna i mitt liv, för längre än så var det nog inte, innan han andades in igen.

Ringde omedelbart till veterinären som trodde att han fått för stor dos lugnande, och att jag skulle avvakta lite för det skulle försvinna ur kroppen av sig självt, och att andningen kunde bli väldigt lugn men det skulle som sagt bli bättre.

Jag satt hos honom hela kvällen, kunde knappt slita blicken från hans mage för att se till att han andades hela tiden. Det blev mycket riktigt bättre och bättre och efter två timmar någonting så kunde jag locka upp honom med glass.

Och där satt vi, Gibson och jag, sent en kväll i soffan tillsammans och åt glass.

Det finns många fina stunder ihop med denna underbara hund, och jag skulle kunna skriva en hel bok om alla våra äventyr, hur jag fick hämta dig hos Polisen när du rymt, eller hur du han är helt enkelt personlig, påhittig, smart och helt fantastisk!

Och egentligen väldigt lydig, men på hans egna villkor förstås! ^^

All min kärlek till dig Gibson   

/M