Idag hämtade jag Elvis vid tolv hemma. Mamma började inte jobba förrän på eftermiddagen, så jag (eller snarare han) slapp att komma med förrän tolv. Jag lade in en ren filt och handdukar att byta med om olyckan skulle vara framme (vilket jag visste att den skulle, förr eller senare), bajspåsar är bra att ha till mycket, papper, koppel, vatten osv. Mat hade jag med mig, men det kändes ganska osäkert att ge honom den p.g.a att den bara skulle komma upp igen.

Sagt och gjort, en kiss-och-bajs-paus innan start, sedan packade vi in oss i bilen. Jag hann knappt starta bilen förrän helvetet hade brutit lös. Han skrek för livet och ylade och försökte med all sin kraft att klättra upp från golvet och mot mitt knä. Jag hade satt fast kopplet under passagerarstolen och i hans halsband i hopp om att han inte skulle komma så långt, men blödig som jag är så hade jag gjort kopplet alldeles för långt. "Han måste ju iallafall kunna röra sig lite på golvet". Vad trött jag blir på mig själv.

Tillslut kom vi iallafall iväg och resan började väldigt högljutt, men sedan lade han sig faktiskt ner och somnade? En stund, för sedan svängde jag eller gjorde något annat sådant dumt och helvetet var löst igen. Det var en berg-och-dalbana med ligga, sitta, krypa, skälla, yla, gå runt i cirklar osv. Han testade allt! Tillslut kunde han inte hålla sig, fastän vi hade tänkt på att inte ge honom mat för nära avresan. Han spydde, 2 gånger allt som allt innan vi kom hem igen. En kvinna stannade med bilen när jag höll på att torka spya, och Elvis fick väldigt mycket beröm och pussar och klappar bara för att han fanns och var söt. Ja, alltid något bra med dagen iaf.

Nu ligger hjärtat och sover. Usch vad trött han måste vara. Han åt litegrann när vi kom hem, men sedan lade han sig och somnade. Stackars. Kan inte annat än att tycka synd om honom.

På tal om att tycka synd om, jag har nästan börjat tro att Gibson gått in i en mindre depression. (!) Han är sig inte riktigt lik måste jag säga, inga jättestora förändringar kanske, men han är inte lika glad som alltid annars, inte lika pigg som annars (förutom när han får vara med ute i trädgården och springa, då jävlar är det fullt ös). Tja, jag kanske inbillar mig, och jag försöker att ta hand om honom också, samtidigt som jag tar hand om Elvis. Och det kan jag säga, är inte det lättaste. Gibson var superlycklig när vi var på agilityn sist, men det var ju sista gången. =( Håller på att leta efter en ny kurs till honom.

Funderar på om jag skulle ta en lång, härlig promenad med bara Gibson senare när pappa kommer hem. Ska kolla om han har lust att passa Elvis en stund. Har lite dåligt samvete, fastän jag gosar med Gibson och leker med honom och kammar honom så känns det ändå som att jag försummar honom. Elvis är valp och valpar tar verkligen mycket tid. Samtidigt är jag lite rädd att försumma Elvis, för det är nu det är så viktigt att han får veta att det är jag som är hans ledare och att det är mig han ska vara med. Pränta in mina regler och allt sådant.

Ja, vem har sagt att livet är en dans på rosor? De lekte iallafall alla tre på trädgården vid lunch. Gibson fick superspel och de små försökte springa ifatt honom. Lite gulligt var det. =)

Ska äta nu och byta kläder så att jag är redo sen när pappa kommer.

God afton.